Feeling so alone..

Nu har måndagen kommit och gått.
Jag har inte gjort mycket idag :/ hade planerat att städa. Bara för att få dagen att gå.
Men sov länge och följde med syrran över till Eva.
Var där en stund, sen gick jag hem, tvättade lite och sen skulle jag hoppa in i duschen, men då kom syrrans karl hit. Så jag satt och var lite social mot honom.

Efter nåra minuter så kom sis hem, tvingade dom att spela "plump" med mig.
Efter de så hoppade jag in i duchen. Fräschade upp mig lite.

Sen gjorde ja inte mycket. Satte mig vid tvn, men de gick inge bra på tv. Så jag sprang ut och terroriserade mor och syster. Men dom var inte så sociala..
Jäkla datanördar ;D haha

Har haft konstiga tankar och magen har krånglat :S
Vill egentligen inte känna såhär. Men det är svårt att undvika.
Vet inte ens om jag bör skriva det i bloggen, men det här är min plats där jag kan få ur mig allt.
Så jag slipper gå och bära omkring på allt.

Kan inte låta bli att undra, om M känner sig pressad att träffa mig.
Vill ju så gärna att han själv vill träffa mig. Vill inte tvinga honom till något.
Men jag saknar honom så mycket.
Saknar alla långa samtal, närheten, kramarna, kyssarna.
Saknar allt.
Jag är väl kanske bara känslig, men det känns som en evighet sen jag träffade honom.
Blev väl lite besviken för att jag inte fick träffa honom i helgen.
Jag sov hos honom i fredags natt. Han kom sent på fredagen och hämtade mig.
Vi gick direkt och la oss. Sen skulle man upp och jobba.
Sen dess har jag inte träffat honom.

Visst, han jobbar och han är trött när han väl kommer hem.
Så jag förstår honom faktiskt. Det gör jag.
Men saknaden blir allt större för var dag som går.

Alla säger att det kanske är bra att vi inte ses så ofta, men jag har inga problem med att vara med honom. Jag älskar honom och älskar att vara med honom!
Han får mig att må bra och får mig att känna mig älskad.
Visst, det har funnits stunder då det inte varit så bra.
Men jag har alltid sagt till då.

Nu undrar jag inte om han tycker det är jobbigt..
Jag önskar bara att han sa något då.
Vill verkligen inte förlora honom nu när jag fått honom tillbaka!!

Försöker tänka positivt, men det blir allt svårare..

Önskar att telefonen skulle ringa och att jag skulle få höra hans underbara röst när jag svarar.

Saknar dig Mikael

Mamma och jag satt och pratade igår om honom.
Han är verkligen en på miljonen.
En gentleman! Rakt igenom.
Han håller upp dörren för mig.
Jag får väldigt sällan betala när vi är och handlar eller äter ute.
Jag får sälla bära nå tungt.
Han håller min hand när vi är ute och när vi är med andra.

När han säger jag älskar dig så kollar han mig i ögonen.
Han får mig att känna mig vacker, älskad och trygg.
Både mormor och mamma har rätt.
Jag trodde bara aldrig att jag skulle få träffa någon som han.

Haha, mormor skällde på mamma :p
Att hon uppfostrat mig fel. Men mormor har fel.
Hon tycker att mamma skulle ha uppfostrat mig att förvänta mig såna killar som Micke.
Men hon har fel. Det är en på miljonen att man träffar en sån som han.

Jag hade lyckan på min sida när jag träffade honom.
Vi har inte alltid haft det bra. Vi har våra mörka tider.
När han gjorde slut, krossades hela min värld.
Jag ville inte leva, kunde inte andas utan honom.
Men jag lärde mig att överleva, jag reste utomlands, försökte träffa gamla kompisar.
Men ingen kunde mäta sig med honom.
Han hade fortfarande en stor plats i mitt hjärta.

Två månader hann gå, sen blev det han och jag igen!
Nu är han MIN, bara MIN!!!
Och jag kunde inte vara lyckligare.

JAG ÄLSKAR HONOM SÅÅÅ <3

Just nu önskar jag bara att jag får träffa honom snart!
Vill kasta mig i hans armar och aldrig släppa taget.
Jag har aldrig känt såhär för en kille förut.
Därför är jag livrädd att allt ska förstöras, att han ska lämna mig.
Men oavsett vad som händer så kommer han för alltid äga mitt hjärta!

Nej kan inte sitta uppe längre nu. Måste sova.
Ska upp tidigt och åka till mormor och hjälpa henne.
Jag önskar bara att min älskade skulle ringa. :/ men det verkar inte som det kommer hända..

Nej godnatt på er alla!
Ha de!!